Imellan biter livet dig i röven, och hårt. Så har det varit på senaste tiden men kanske vi igen börjar gå mot bättre tider. Livet kan ju inte alltid vara på topp.
Jag säger bara att jag är evigt tacksam för att jag har världens bästa och mest stöttande familj när det är tufft. Daniel är också det bästa stödet man kan tänka sig och han har nog fått torka många tårar under vårt förhållande.
Vad är det som är så svårt då? Just nu är jag arbetslös, för första gången i min 8 åriga karriär. Jag har varit arbetslös i under 3 veckor och jag håller redan på att gå upp längs med väggarna. Fattar inte hur någon orkar vara arbetslös i t.ex. ett år. Nå snart blir det ändring på det, har varit på flera arbetsintervjuer och väntar på svar. Om inte annat så sätter jag mig på skolbänken igen. (Nu drar alla en stressad suck igen, som känner mig och tror att de vet någonting om min skolgång.)
De som har den starkaste åsikten om hur jag har valt att studera, är de som 1. inte betalar en enda cent för min studietid, 2. har suttit fast på ett och samma jobb för länge, och tror att det som du valt när du är 16, är något du ska jobba med resten av ditt liv.
Tur vet jag många som gjort på samma vis som jag, och provat både nytt och gammalt, och ändå är riktigt vanliga människor. Det är aldrig för sent att testa något nytt, man är aldrig för gammal.
Det finns inte bara ett ända sätt att göra något, och tur finns det alltid någon som vågar gå en annan väg. Jag har upplevt mycket och fått prova massor av olika jobb, och kan lova att jag har
mycket mera erfarenhet än många andra i min ålder.
Det blev en ganska flummig text, men blev så irriterad när jag skrev detta att allting måste få komma ut.
