Vi är i ett sådant stadie också som vi inte kan riktigt planera för "framtiden". Man vill liksom inte boka någon resa, ifall vi eventuellt skulle få tid till Helsingfors. Eller ifall våran behandling skulle vara igång. Allt är typ på paus för tillfället. Det blir kanske bättre bara vi får svart på vitt när vi får börja.
Många kanske inte förstår hela denna process och vad de innebär, och hur psykiskt tungt de också är.
Du fattar det först då du är själv medlem i denna klubb, och här vill man inte vara medlem.
Livet för tillfället går liksom runt på att pissa på stickor, få en glad gubbe, vara hoppfull, vara ledsen, få mens. Sen börjar det om igen varje månad.
Tanken har slagit mig, tänk om vi är tvungna att välja äggdonation, att de skulle vara våran ända chans att få barn.. Ironiskt nog så hade jag som tanke för 2 år sen att donera äggceller, och jag är lite fundersam (det är också fel ord att använda, men kommer inte på något annat) att jag inte tog tag i saken, för vi hade kanske upptäckt felet på mig tidigare och inte kanske haft samma svåra problem, vem vet?
_______________________________
Allt detta som jag nu funderar på, så kanske låter helt idiotiskt för någon som inte har som plan att påbörja familj. Jag förstår att många tänker att de är bara att ha sex, så blir du gravid. Saken funkar inte så, speciellt inte när vi fått en diagnos, en orsak varför det inte fungerar. "Sluta stressa," stressar inte ens medvetet, men såklart blir man väl smått stressad när du vet att du kanske inte ens får egna barn. Blir också ledsen över att vissa hamnar lägga ut flera tusen euro för att KANSKE få ett eget barn..
